Topix

Nu på morgonen läste jag den här artikeln (se nedan) på Aftonbladets hemsida. En journalist, Peter Kadhammar och en fotograf, Urban Andersson gör under 2 veckor en 300 mil lång resa över den amerikanska kontinenten. Det är samma rutt som familjen Joad gjorde under depressionen i 30-talets USA och som John Steinbeck skrev om i boken "Vredens Druvor".

Jag blir bestört och upprörd när jag läser en sådan oseriös och generaliserande artikel om amerikanska folkets matvanor.

Rubriken är " De måste alltid ha någonting i munnen" och Kadhammar börjar artikeln med  "Amerikanerna har ett neurotiskt förhållande till mat". Jag undrar; vem är de och vem är amerikanerna? USA har 300 miljoner invånare och jag är en av dem och dessutom är jag amerikansk medborgare. Jag känner inte igen mig och jag har inget neurotiskt förhållande till mat. Det har inte heller de flesta av dem jag känner.

Jag kan inte kommentera allt dumt som står i artikeln, för det skulle ta hela dagen och det är inte värt det. Läs, så får ni själva avgöra om ni tycker Kadhammar är en seriös journalist eller inte.

Det är en bra idé att resa genom USA och skriva om hur den ekonomiska krisen påverkar enskilda människor, men vad har den här artikeln med det att göra? Artikeln är bara pinsam och jag undrar vad tanken är och hur Kadhammar ser på människorna som bor i USA?




”De måste alltid ha något i munnen”

Gallup, New Mexico. Amerikanerna har ett neurotiskt förhållande till mat. De måste alltid ha något i munnen. Den barbariska­ seden att vandra på stan med en kaffemugg i handen kommer härifrån. Den idiotiska uppfinningen ”kamelrygg”, det vill säga en vatten­säck på ryggen med tillhörande slang att stoppa i munnen, kommer också härifrån.

Snabbmat är en amerikansk uppfinning.

Drive-in-restauranger är amerikanska.

På landsbygden är det omöjligt att få tag i vettig föda­. USA är valfrihetens land och jag kan välja mellan McDonalds­, Burger King, Pizza­ Hut, Taco Bell och Subway­.

Det finns restauranger som inte tillhör de stora kedjorna. Men de serverar samma skräp. Jag beställer omelett och får ett berg som inte smakar något. Uppe på berget ligger 65 ton smält ost som heller inte smakar något. Amerikaner har smält ost på allting. Det är deras uppfattning om hur man får snits på maten.

Man beställer något att dricka och får frågan liten, medium eller stor? Väljer man liten får man en enligt­ europeisk uppfattning stor plastmugg. Väljer man stor får man en hink. Väljer man sötat isté får man ett kilo socker.

I resten av världen är maten­ helig. Den kan vara helig av olika orsaker. Därför att det är ont om den. Därför att man har i dag men kanske inte i morgon. Därför att maten­ samlar familjen och vänner till en stillsam och njutningsfylld gemenskap.

Jesus tog farväl av lärjungarna genom att äta en sista måltid med dem.

I USA är maten, och då menar­ jag även måltiden, industri. McDonalds uppfann kökets löpande band. Inte bara tillagningen går fort. Förtäringen ska gå undan. Även på riktiga­ restauranger kan födan­ serveras i lådor av cellplast för att inmundigas med hjälp av veka knivar och gafflar av plast.

All industri i en marknadsekonomi strävar efter att öka volymerna. I USA har det kuriösa inträffat att även maten handlar mer om volym­ än om smak och näringsvärde­. Du får tre extra­ deciliter Cola gratis! En hink! En tankbil!

Följden har blivit en nation­ där 34 procent av invånarna­ över 20 år är sjukligt feta. Lika många är överviktiga.

Alla dessa fettberg som pustande­ och bredbent vaggar­ fram. Jag får ångest. Jag blir rädd för maten. Men jag äter. Jag stoppar i mig kalorier som aldrig förr.


Texten är skriven av Peter Kadhammar i Aftonbladet 19 oktober, 2011