Topix

På TV pratades om en bok som heter "As Texas goes..." (Gail Collins) och jag bestämde mig direkt för att läsa den så fort jag kan.

 

Boken handlar om staten Texas som vägrar ta emot statliga pengar för sexualundervisning i skolorna trots att staten har nästan flest tonårsgraviditeter i hela USA. Författarinnan undrar också varför resten av landet ska betala en halv miljard dollar i underhåll för dessa tonårsmammor när staten inte tar sitt ansvar med en ordentlig sexualundervisning för att förebygga bland annt graviditeter. I Texas blir 63 av 1000 flickor mellan 15-19 år gravida varje år, det vill säga 6.3%. För övriga USA är snittet 4.2%. Andelen flickor som blir gravida mer än en gång i tonåren är också högre i Texas än i resten av landet.

Medan andra stater i USA utbildar ungdomar i anatomi och hur de ska förhålla sig till sex och bäst skydda sig själv och sina partners mot graviditet och sexuellt överförbara sjukdomar, har Texas valt att endast förespråka avhållsamhet. Detta trots att hälften av gymnasieeleverna i Texas är sexuellt aktiva. 

I Texas är det idag privata intressen som förmedlar sexualundervisningen i skolorna, om man nu kan kalla det så, och deras budskap är att kondomer inte skyddar mot graviditet för de kan gå sönder. Lärarna skickar runt en läckande ballong och menar att de som använder en sådan utsätter sig för en hög risk och även en dödsfara. "Kondomer har aldrig varit säkra och blir aldrig säkra, så använd dem inte" är budskapet.

I flera skoldistrikt används en video som visar när en pojke frågar en evangelisk lärare vad som kommer hända om han har sex före äktenskapet. "Ja, jag antar att du måste vara beredd att dö", är svaret. Skolorna använder religionen som en anledning till avhållssamhet och om man inte följer bibeln kan man bli straffad.

De informerar också som att "om en kvinna är torr, kommer spermierna dö", vilket härleds till en gammal myt om att om en kvinna inte njuter av att ha sex så kan hon inte heller bli gravid. Man kan undra vad det leder till? 

Trots massiva kampanjer om sexuell avhållssamhet och skrämselpropaganda har alltså Texas misslyckats med sitt uppdag eftersom graviditeterna ökar bland tonåringarna. De ökar främst hos flickor i familjer med låg utbildning och inkomst vilket kan leda till att flickorna själv riskerar att hoppa av skolan och leva som ensamstående mammor i fattigdom. Barnen till dessa mödrar riskerar bli misskötta och utnyttjade. Många barn hamnar i fosterfamilj och drogberoende. Pojkarna har större chans att så småningom hamna i fängelse.



Vad gör då staten Texas för att stävja problemet? Governören, Rick Perry, som kandiderade i presidentvalet insisterar att sexuell avhållsamhet är det enda rätta eftersom han har en personlig erfarehet av detta. Han har i sten vägrat ändra sin policy. Det säger väl allt om honom.

Texas erbjuder inte statligt subventionerade preventivmedel som skulle kunna förhindra graviditeter och alla tonåringar måste dessutom ha sina föräldrars godkännande för att använda dem. Eftersom många är katoliker eller mycket religösa, är de också oftast emot preventivmedel och aborter.

 "Saved the horse, rode a cowboy, now I'm pregnant" står det på flickans t-shirt. Kanske ett skämt men... 

Istället för att förhindra oönskade tonårsgraviditeter genom sexualundervisning i skolorna och kostnadsfria eller billiga preventivmedel, spenderar skattebetalarna istället årligen en halv miljard dollar i sjukvårdskostnader på oförsäkrade tonåringar i Texas som föder barn. Staten måste nämnligen gå in och täcka upp sjukvårdskostnaderna för de oförsäkrade unga mammorna och deras bebisar.

En manlig universitetsstuderande i Texas frågade förra året sin lärare under en lektion ‘What is my risk for cervical cancer?’ "Hur stor är risken att jag får livmodercancer?

Om inte politikerna redan insett sitt misslyckande så borde de gjort det då och återinfört sexualundervisningen i skolorna i Texas. Problemet är att resten av USA ofta följer Texas (As Texas goes...) och det blir mer och mer vanligt att folk opponerar sig emot preventivmedel, aborter och förespråkar avhållsamhet före äktenskap. Titta bara på republikanernas presidentkandidat, Mitt Romney. Det är nästan exakt vad han står för.

                                       
                             Många skämtade idag om Angelinas berömda ben.


                            
 


                                            
    
                                                                                                                      
 


     

                                                                                

                                                   

                                             

Klockan ett åkte jag och mina grannar ner till södra Naples till min grannes väninna, som jag också lärt mig känna. Hon är från Italien och gift med en cuban. De har fyra söner och en dotter samt 18 barnbarn men nummer nitton väntas när som helst, en liten flicka.

Jag har sett foton på den otroligt vackra familjen och när jag ser dem tillsammans önskar nästan att vi hade skaffat fler barn. Det äldsta barnbarnet är 10 år och en av sönerna har har trillingpojkar samt en dotter med drygt ett år mellan. Många av barnbarnen är nära varandra i ålder så det finns alltid gott om lekkamrater när de träffas.  

När vi var på Ikea i veckan bestämde vi att ha en tjejkväll och se Oscars galan tillsammans. Eftersom Linda är ensam i huset just nu, bjöd hon hem oss på en "sleepover" till deras mysiga hus på en italiensk middag. 

                          The private beach, Marco Island

Först körde vi till Marco Island där jag såg en av de bredaste beacher jag någonsin sett. Sanden var kritvit och alldeles mjuk. Vi gick aldrig ner till vattnet för det var sent på eftermiddagen så istället körde vi runt och tittade på alla stora och vackra hus och båtar som låg på otroliga tomter, precis vid vattnet.

Väl tillbaka i huset fick vi italienska appetizers och ett glas vin medan pastan förberedes. Middagen var jättegod och sedan var det dax att boka sig framför tvn för Oscarsgalan 2012.

                                            
                 
Fantastiska klänningar och smycken gjorde redan vackra kvinnor ännu vackrare. Det var svårt att bestämma sig för vilken som var den tjusigaste klänningen. Vad jag däremot inte tyckte var speciellt snyggt, var Angelina Jolies ben som hela tiden spretade ut under klänningen. Om hon trodde att det skulle vara sexigt så misstog hon sig för många, inklusive jag själv, tyckte att det såg löjligt ut.

              

Oscarsgalan var pampig men ganska förutsägbar. Det var inga stora överraskningar utan de som var tippade att vinna, vann. Synd bara att inte en rolig och underhållande film som Bridesmaides vann någonting. Jag ser fram emot att se alla filmerna som jag ännu inte sett. 
                                       
                                    

                                       

Ibland läser man böcker som är så himla bra att man inte vill lägga dem ifrån sig, men samtidigt vill man inte heller läsa slut dem.

                                  

Jag har precis läst en sådan bok och den heter "The Help" på engelska och "Niceville" på svenska och författarinnan heter Kathryn Stockett. De har även gjort en film av boken som finns på DVD här i USA. Michelle Williams, som spelar med i filmen är nominerad en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll. 

Adlibris skriver så här om boken " Oförglömlig roman om tre starka kvinnor i sextiotalets Södern .


När societetsflickan Skeeter återvänder till hemstaden Jackson i Mississippi efter avslutade universitetsstudier, faller hon tillbaka i sitt gamla liv med bridgespel, tennis och välgörenhetsbaler. Men något hos henne har förändrats; hon vill mer och ser nu annorlunda på tillvaron. Hon drömmer om att bli författare och får så småningom ett jobb på lokaltidningen.


Genom sitt arbete får hon kontakt med den svarta hemhjälpen Aibileen, som har förlorat sin ende son men uppfostrat och älskat sjutton vita barn. Deras möte blir början på en udda och också farlig vänskap.


Tillsammans med en annan svart hemhjälp - den egensinniga och smarta Minny - bestämmer sig Skeeter och Aibileen för att skriva en bok som skildrar verkligheten i staden som de kallar Niceville. De skriver om hur de svarta har förnedrats och diskriminerats. Men också om deras drömmar, längtan och hopp. Arbetet med boken kommer att förändra deras liv för all framtid."


Boken skildrar en tid med apartheid och rashat som man vill helst glömma, men samtidigt är det så mycket värme och humor i boken att man står ur att läsa om det.

Jag läste den engelska versionen och Stockett skrev ibland på talspråk med konstig grammatik och meningsbyggnader men man kunde riktigt höra hur de pratade nere i södern, vilket gjorde boken levande. Ett exempel är att hon skrev " lemme" istället för "let me".  

Ja, vilken fantastisk bok! Tyvärr läste jag boken alldeles för fort så nu saknar jag den.

Var med grannarna på bio och såg "Järnladyn" med Meryl Streep. Efteråt blev det diskussioner när vi gick på "Happy Hour" och åt appetizers och drack coctails.



De flesta tyckte som jag, att det var en väldigt bra film och att Meryl Streep gjorde en fantastisk roll som Margaret Thatcher. Några, inklusive jag själv, ansåg att hon är värdig en Oscar medan andra inte tyckte det eftersom de menade att Meryl Streep ibland tappade greppet som Järnladyn så att hennes egen personlighet sken igenom.

 

Några tyckte att filmen fokuserade för mycket kring Thatchers demens och att det gav en negativ bild av henne och ansåg att Ronald Reagan aldrig skulle poträtteras på det viset, även då han också var dement.

Vi tyckte alla att filmen speglade en stark kvinna som gjorde en fantastisk karriär och som var antingen älskad eller hatad av folket. Jag tycker att filmens bästa skildring var hennes förhållande till Denis, som spelades av Jim Broadbent. Han var en klippa i hennes liv och även då hon var en järnlady behövde hon honom att luta sig mot.

Se filmen för den är väl värd att se, både för storyn men också för Meryl Streep och Jim Broabents tolkningar.

     

       

Röda mattan, champagne och glamor i kubik. Vacka kvinnor i fantastiska klänningar som är enkla, unika eller som man säger "too much". Männen är stiliga i smoking med fluga eller slips.

                                
Brad Pitt var nominerad men George Clooney fick stayetten istället för filmen The Descendants, som jag vill se.

               

Meryl Streep fick en golden globe för sin roll som Margaret Thatcher i The Iron Lady, som jag också har tänkt se.

         
                                
Det var många golden globe stayetter som delades ut delas ut och det var många tacktal där många tackades och hedrades av vinnarna. Woody Allen, som inte var där, fick en golden globe för hans film Midnight in Paris, som ni inte får missa att se.
 
                                                

Igår bestämde min man och jag oss för att gå på bio för en gångs skull. Vi valde mellan "The girl with the dragon tattoo" och "Mission Impossible" och det blev den senare. Det verkar många andra också göra för enligt tidningarna har inte den amerikanska versionen av Stieg Larssons första bok blivit den kassasuccee som man hoppats på. Det finns för närvarande ett för stort utbud av nya bra filmer, så konkurrensen är stor.

Jag hade inte väntat mig att biosalongen skulle vara proppfull kl 15.00 en måndag. Alla lediga hade tydligen samma tanke som vi, nämnligen att spendera en kall och blåsig eftermiddag på bio. Vi var lite sena så det fanns inte många platser att välja på, men jag spanade in två platser högt uppe där det inte syntes några popcornätande personer i närheten. Väl på plats kändes det bra eftersom det inte var för mycket smaskande och sörplande ljud och jag kunde slappna av.



Det visades en massa reklamsnuttar av filmer som kommer upp under våren, men det var ingen av de filmerna som fångade mitt intresse. Så var det äntligen dax för filmen som vi kom dit för att titta på. I samma sekund som filmen började tog min granne upp en gigantisk chipspåse som hon hittills döljt under sin jacka. Det kändes nästan som jag också blev skjuten mitt  i bröstet, som skådespelaren blev i filmens första scen. Jag hann tänka "aldrig mer bio" innan jag försvann in i handlingen och förträngde allt prasslande och chipskrispande som pågick så länge som filmen varade.

                   
Jeremy Renner, Tom Cruise och Paula Patton   Michael Nyqvist


Filmen var spännande och bitvis väldigt rolig. Det kändes som en bra kopia av agent 007 med Tom Crusie i huvudrollen, som gjorde en bra insats men som dock inte längre kan dölja att han fyller 50 i år. Svensken Michael Nyqvist hade också en ganska stor roll i filmen, vilket var överraskande men kul.

Vill man ha ett par timmars underhållning och står ut med alla oönskade ljud så är det en sevärd film. Annars kan man vänta några månader tills den kommer ut på dvd och se den hemma på tv:n, men det blir tyvärr inte samma sak att se den filmen på en liten skärm.

Mitt nyårslöfte blir alltså inte att helt sluta gå på bio, även om tanken flög genom mitt huvud under en kort sekund.

Nästa vecka är det premiär för "The girl with the dragon tattoo" och förväntningarna är minst sagt enorma. På grund av det stora intresset för filmen i USA, kommer premiären att bli 5 timmar tidigare än planerat. Vår son och hans vänner har redan bestämt att de kommer att gå på den första föreställningen.

                                    

Jag tror faktiskt att jag också ska gå på bio och se den filmen. Normalt sett går jag nästan aldrig på bio eftersom det är ett enormt prasslande, smaskade och tuggande, inte bara på popcorn utan stora brickor med ostindränkta tacochips och annan mat som inte hör hemma i en biosalong. Varför måste man äta när man går på bio? Det är inte bara besökarnas fel utan det är biografägarnas. De tjänar förmodlingen mer pengar på att sälja dyra popcorn, godis, läsk och annat än de gör på biobiljetterna.

Det ska bli spännande att se om filmen lever upp till förväntningarna och om Rooney Maras prestation är lika bra som det utmålas i tidningarna, för det verkar vara hon som gör hela filmen. Det är fantastiskt att en svensk författare nått dessa enorma framgångar, som Stieg Larsson gjort. Om jag kunde önska mig någonting just, skulle det vara att Stieg kunde bevittna detta. Det är fruktansvärt tragiskt att han gick bort så tidigt och aldrig fick uppleva denna ofantliga succé.

                                            

 
*Bröderna Benzinis spektakulära cirkusshow


Jag läste för ett tag sedan en mycket bra bok "Water for Elephants"* med Sara Gruen. Kortfattat handlar boken om en gammal man som ser tillbaka på sitt liv då han som ung och nästan färdigutbildad veterinär hamnade på en cirkus, där han stannade i flera år.

En annan fantastiskt bra bok är "Snow Flower and the secret fan"* av Lisa See. Den boken handlar om två flickor som får fötterna lindade enligt traditionen i Kina under 1800-talet och om deras vänskap. Man får även en inblick i hur hårt livet var för kvinnorna, som andra klassens medborgare.
 
            
 *Snöblomma och den hemliga solfjädern


Båda dessa böcker är filmatiserade och kommer om några veckor ut på DVD i USA. Jag ser fram emot att se om de är lika bra som böckerna.

                                       

När vi ska titta på en film, frågar min man alltid mig vad jag vill se. Mitt svar blir inte "den här filmen" utan jag frågar istället lite försiktigt - " har vi sett den här filmen?". Han svarar med en blandning av förvåning och konstaterande; - "den såg vi ju för några veckor sedan, kommer du inte ihåg det?" Detta är mitt problem! Jag är inte senil, men jag kan inte för mitt liv komma ihåg vad filmer, skådespelare eller regissörer heter. Ibland när jag ser en filmtitel vet jag att jag sett filmen, men kan inte komma på vad den handlade om. Min man kan inte förstå detta eftersom han kommer ihåg precis allt om varenda film han sett, vem som gjorde filmen, vilka skådespelare som var med, ljudtekniker och så vidare. Det är orättvist!  

När jag ska berätta för någon att jag sett en bra film, kommer jag nästan aldrig ihåg vad den heter, utan får börja förklara. "Du vet, det är ju han, vad heter han nu, som spelar med. Han som är så snygg och spelade i filmen, som handlade om....och var gift med hon, vad heter hon nu??? Du vet, den där långa tjejen som precis fick barn med han, du vet, den där country sångaren. Ok, så du menar filmen Mission Impossible med Tom Cruise som var gift med Nicole Kidman som nu är gift och har barn med Keith Urban?

Suck, detta är så tröttsamt! Hur svårt kan det vara att hålla några namn i huvudet? Problemet slutar tyvärr inte där, för jag har även svårt att komma ihåg vad filmerna handlade om. Jag kan börja se en film för att först efter 15 minuter inse att jag redan sett den. Det är inte så att jag sitter och halvsover framför tv:n utan det är faktiskt alltid jag som håller mig vaken. 

Det märkliga är att jag ibland har ett otroligt minne och kommer ihåg allt om filmen. Det är filmer som är udda och som ingen annan vill se. Filmen Biutiful, som jag själv såg igår, är ett sådant exempel för det var en fantastisk film. Ingen i min familj skulle sett den frivilligt och det är inte heller en film man ser en kväll med tjejkompisarna, men jag kommer att se den igen.

                                                              
                                                      
När jag var sjuk för några veckor sedan, låg jag i sängen och såg filmen "Last Night" på min iPad. Det är också en film jag inte kommer att glömma i första taget och som jag kommer att se igen, ensam. Vet inte om det berodde på att jag var sjuk och tyckte synd om mig själv, men tårarna strömmade för filmen var så "touching".

En annan film som jag kan utan och innan, är Love Actually. Vi har som tradition att se den varje år på julafton. Efter julfrukosten bänkar sig familjen i hemmabion och tittar på den. Jag tröttnar aldrig, för finns det någon annan film med så många bra skådespelare? Det är inte så att bara för att vi bor utomlands skippar vi Kalle Anka och hans vänner. Klockan 14.00 efter glöggen ser vi en gammal version med Arne Weise och den kan man nu både fram- och baklänges. 

Det är inte så att jag bara tycker om sega, komplicerade och melankoliska filmer utan jag gillar romantiska komedier. Till helgen ska jag och min man se "Bridesmaids", som är en av de roligaste filmerna jag sett och jag ser fram emot att igen skratta så att tårarna rinner. Har ni inte sett den, gör det!

 

Jag börjar skratta bara jag ser den här bilden!