En tankeställare

Jag skulle skriva en blogg men efter att ha läst den här artikeln i DN, blev jag helt matt och orkade inte. Inget kändes viktigt längre. Man får sig verkligen en tankeställare och inser plötsligt att man har små problem. 


Artikeln nedan är mycket gripande och handlar om Elisabeth Ollas Mattsson som kämpar mot obotlig cancer.


Jag vet att jag ska dö men inte exakt när
Trebarnsmamman Elisabeth Ollas Mattsson lever ett hektiskt familjeliv samtidigt som hon kämpar mot obotlig cancer. Varje sekund handlar om att ta vara på livet. DN söndag följde henne under ­hennes ­sista vår. ”Jag kan inte bara ligga hemma och dö och se timglaset rinna ut. Jag har inte tid med det. ­Barnen är det enda som är viktigt nu.”


Södersjukhuset 1 februari 2012

Elisabeth Ollas Mattsson, 38, är sig lik. Det stora glada leendet, de lekfulla ögonen, tårarna, livsglädjen och galghumorn mitt i det svåra. Samtidigt är det en annan Elisabeth som jag träffar nu. Som har ondare, svårare att gå och som är mer påverkad och märkt av sjukdomen som har invaderat hennes kropp. Det är tre år sedan jag träffade henne för första gången för att intervjua henne. Då hade Elisabeth några månader tidigare fått veta att bröstcancern, som hon bekämpat och blivit friskförklarad från tio år tidigare, nu kommit tillbaka och spritt sig till lever och skelett och att den var obotlig.

Vi möts i entrén till Södersjukhuset där Elisabeth ska få sitt nya cellgift Halaven, som är hennes sista hopp att hålla tumörerna och metastaserna stången. Fungerar inte Halaven är det inte säkert att det finns något mer att göra för att bromsa sjukdomsförloppet.

Vi går långsamt genom korridorerna på Södersjukhuset för att komma till onkologen där Elisabeth ska få sin behandling. Hon hejar glatt på var och varannan människa vi möter. Både personal som jobbar där och patienter som är där på återkontroller eller behandlingar för cancer i olika stadier. När vi anmäler oss vid receptionsdisken kan sköterskan Elisabeths namn utan att hon behöver säga det.

– Jag har varit här några gånger kan man väl säga, många här kan till och med mitt personnummer utantill, säger Elisabeth och skrattar.


Sedan hon blev sjuk igen
i september 2008 har hon provat många olika cellgifter och även strålats i omgångar. Under en period mådde hon så pass bra att hon kunde återvända till arbetet som ekonom under några månader, men hon blev sedan dålig igen. Hon slutade jobba helt i november 2010 och har varit sjukskriven sedan dess. Ändå har Elisabeth mer att göra än de flesta av oss som är friska och har jobb, hennes kalender är fullspäckad med möten och behandlingar för sig och sin cp-skadade son, och mobilen plingar till i ett när hon ligger i behandlingsrummet och väntar på att cellgiftet ska tankas in i kroppen. Närmast väntar en resa till Spanien och däremellan är det påsklov med familjen.


– Många tycker att det är konstigt att jag som är så sjuk har så mycket att göra hela tiden. Men jag kan inte bara ligga hemma och vänta på att dö. Jag måste ta vara på varenda sekund av mitt liv eftersom timglaset rinner ut. De som tycker att jag gör mycket ser ju inte heller när jag ligger hemma i sängen och har så ont att jag inte kan ta mig ur den.


Elisabeth återkommer ofta till det där timglaset. Hon är medveten om att hon har levt länge med sin obotliga cancer. Att tumörerna i levern, ryggen och resten av kroppen blir allt fler och att det kan vara hennes tur när som helst.


– Jag vet att jag ska dö men jag vet inte exakt när. Men det vet inte du heller. Du kanske dör före mig, du kanske kliver ut härifrån och blir överkörd av en buss, det är ingen som vet när vi ska dö. Men jag har i alla fall tid att förbereda mig. Jag försöker tänka så.


Under behandlingen
med cellgifterna har Elisabeth en ishjälm på huvudet som ska motverka att hon tappar håret efteråt. Iskylan gör ont och Elisabeth grimaserar när hon kör ner hjälmen över huvudet, men hon tycker att det är värt det även om det inte finns några garantier för att hon får behålla håret. Hon vet inte heller hur kroppen kommer att reagera på det nya cellgiftet. Sköterskan lämnar över en broschyr om Halaven och eventuella biverkningar. Behandlingen tar ungefär en timme och efteråt går vi förbi Sjukhuskyrkan och hälsar på diakonissan som Elisabeth ibland pratar med när hon varit på Sös. I Sjukhuskyrkan brinner några ljus på altaret och en ros står i en vas. Det är tomt och rofyllt. Elisabeth sätter sig på en stol och visar mig en bok där besökarna kan skriva ner sina tankar.


– Jag vet inte om jag tror på Gud direkt, jag tror på något, jag brukar sätta mig här ibland och meditera. Samla tankarna. Diakonissan är också bra att prata med om sådant som kan vara svårt att prata med någon annan om. Jag tror inte riktigt att min man vill eller orkar se hur sjuk jag faktiskt är. När vi pratade nyligen, och jag frågade honom rätt ut om hur lång tid han tror att jag har kvar, så sa han femton år. Jag blev chockad över att han trodde det. Han kan inte ta in hur illa det är.


Elisabeth har en stor familj och många vänner. Maken Jörgen (som har läst den här artikeln) och barnen Adam, 16, Isac, 11, och Joel, 6 år, upptar större delen av Elisabeths tid. Adam spelar ishockey på hög nivå och spås en lysande karriär som hockeyproffs, och Isac spelar fotboll och åker till olika träningar och fotbollsläger. Yngste sonen Joel är en smart och charmig kille som föddes med en cp-skada vilket gör att han fysiskt är väldigt begränsad och behöver hjälp med alltifrån att äta till att gå på toaletten. Familjen har tvingats handikappanpassa huset och i flera år har Elisabeth fightats med kommunen för att få det Joel har rätt till.


– När jag inte är på sjukhuset själv för läkarbesök eller behandlingar så är vi på träningar eller matcher. Joels handikapp innebär också läkarbesök, sjukgymnastik och träningar. När vi någon gång har en lugn stund däckar jag och Jörgen i var sin soffa i olika rum. Vi är båda mer eller mindre utbrända och behöver tid för oss själva. Det finns varken kraft eller ork för någon romantik längre och jag saknar det. Jag har sagt till Jörgen att jag vill ha en kram om dagen, och jag tycker inte det är för mycket begärt. Men det är lätt att det glöms bort. Precis som det är lätt att det glöms bort hur sjuk jag är. Jörgen säger att han tycker att det är svårt att veta vilket ben han ska stå på. Ibland kan jag ju verka så pigg om jag tagit kortison till exempel, nästa sekund kan jag inte komma ur sängen för att jag är så dålig. Det blir mycket irritation hemma om vem som ska göra vad eftersom vi båda är så utmattade.


Svetten bryter fram
när vi går för att äta lunch. Elisabeth känner det som om kroppen kokar. Hon skämtar om att det kanske är klimakteriet som är på gång men vi vet båda att det antagligen är en biverkning av det nya cellgiftet. Vi står i skuggan en stund utanför pizzerian för att försöka vänta ut svettningarna innan vi går in.


– Jag är inte heller längre lika hungrig som förr. Det oroar mig så klart att jag börjat tappa i vikt, det var så det var för min vän Anna innan hon gick bort. Jag vet att man inte ska jämföra men det är svårt att låta bli. Anna hade inte lika spridd cancer som jag, ändå gick det snabbare för henne. Jag kan inte låta bli att tänka på om det är min tur nu.


Anna lärde Elisabeth känna genom en av de cancergrupper med kvinnor i samma situation som hon träffar då och då.

– Jag hade hoppats hinna träffa Anna en sista gång men jag var själv för dålig för att orka och jag var väldigt ledsen för det. Men jag var med på Annas begravning och det är jag glad över. Det var tungt samtidigt som jag sörjde Anna och grät över henne så kunde jag inte låta bli att tänka på min egen död när jag såg Annas kista och familj. Min egen begravning. Det var väldigt dubbelt.


Elisabeth pendlar snabbt mellan känslorna. Från skämt och skratt till tårar. Insikten om att döden väntar i kulisserna och att hon kommer att tvingas lämna sina barn i förtid slår till som knytnävsslag när som helst.


– Jag försöker att inte tänka på det för mycket. Som nu på Sös så tänker jag att det är ett jobb jag gör, eller när du och jag pratar om det, jag pratar om mina cellgifter och min sjukdom som ett jobb. Jag kan inte falla ner i det där hålet hela tiden, det tar för mycket tid och kraft av den lilla tiden jag har kvar. Men det är klart att jag är rädd. Jag är livrädd. Jag känner skräck. Ren och skär skräck över att det kan gå så fort. Jag skakar som ett asplöv när jag tänker på det.


Vi pratar om det Vita arkivet
(dokumentet från begravningsbyrån där man kan fylla i hur man vill ha sin begravning), som Elisabeth säger att hon försöker ta tag i.


– Jag och Jörgen träffade kuratorn för att fylla i var sitt. Jag tycker att det är viktigt att Jörgen fyller i sitt också. För även om det är jag som är sjuk så är det ingen som vet vad som händer.


– Jag känner att jag behöver sitta ner när jag är helt ensam och skriva ner vad jag vill. Men jag är ju aldrig ensam. På kvällen vill jag inte göra det för jag vill inte somna med de tankarna i huvudet och på dagen är det ständigt aktiviteter och barn här. Jag hittar aldrig någon tid.


Efter lunchen är Elisabeth fortfarande svettig och varm. Hon skulle behöva uträtta några ärenden på vägen hem, men vet inte om hon orkar. Vi promenerar tillbaka till Sös och väntar i entrén på bilen från färdtjänsten. En taxichaufför kommer utfarande genom dörrarna och skäller ut Elisabeth för att hon inte har haft på mobilen när han försökt ringa henne. Vi blir båda så paffa över hans aggressivitet att vi inte förmår säga något. Jag ångrar mig när de kör i väg. Jag borde ha talat om för honom att kvinnan han just skällt ut har obotlig cancer. Att hon är på väg hem till sina tre barn efter en jobbig cellgiftsbehandling. Att det finns viktigare saker i livet än att ha på mobiltelefonen.


Södersjukhuset 23 april 2012

Det har gått nästan två månader sedan vi sågs förra gången. Elisabeth har hunnit resa med vänner och make till Spanien och firat påsk i fjällen med familjen. Hon kunde inte åka själv i backen men njöt av att få vara med och se barnen fara fram.


– Även om resorna sliter på krafterna så vill jag göra dem. Jag kan inte vänta. Jag måste göra allt sådant jag vill göra nu. Sedan kan vara för sent.


Hon berättar också att hon har börjat ”rensa” bland privata papper och ordna med olika praktiska saker som ska förenkla för Jörgen och barnen när hon inte finns längre. Som att stänga bankkonton och föra över autogiron som legat på henne till Jörgen. Och säga upp sin prenumeration av Postkodlotteriet.


– Killen som tog emot mitt samtal på Postkodlotteriet envisades med att fråga om varför jag ville avsluta abonnemanget. Han nöjde sig inte när jag sa att det var privat och inte hans ensak utan fortsatte tjata om varför. Till slut skrek jag att ”jag ska dö!”. Då blev han ganska tyst.


Återigen möts vi i entrén till Sös. Elisabeth ser solbränd och ovanligt pigg och vacker ut. Hon liksom skimrar och i öronsnibbarna har hon ett par söta röda dalahästar som hon fått av ett företag som sponsrar hennes blogg.


– Det är kortisonet som ger mig den fina färgen, visst är det lustigt för egentligen mår jag sämre. Det är levern som trycker på mer och mer, det känns som den växer och jag har svårt att gäspa eller äta vissa dagar, det är som om den ligger i vägen och håller emot.


Elisabeth stryker sig
över magen och drar med fingret för att visa hur den ligger. Levern är enormt mycket större än vad en normalstor lever är och sticker ut lite.


Men i dag ska Elisabeth stråla sina ryggkotor där tumörerna blivit fler. Hon har strålat området så många gånger att vissa kotor inte går att stråla längre för att de då skulle gå sönder.


– Jag tror att det är sista gången jag kommer att kunna strålas överhuvudtaget, det känns så. Min kropp är för trasig för att klara mer.


I väntsalen är det fullt med folk. Patienter och anhöriga som väntar på sin tur.


– Det känns som alla tittar på mig. Som om alla undrar vad jag gör här som är så ung. Men mina kompisar säger att jag inbillar mig, att alla alltid tittar på mig eftersom jag är så lång och är en person som syns och hörs – inte för att jag är sjuk, haha!


Stämningen är tryckt i salen. Vissa ser sjukare ut, men i en del fall är det svårt att avgöra vem som är sjuk och vem som är anhörig. En ung kvinna som har sällskap av sina föräldrar blir visad in i ett rum.


– Det måste vara hon som är sjuk, säger Elisabeth och nickar mot den unga kvinnan. Det är klart, jag tittar ju också på alla andra som sitter här. Undrar vilka de är, hur sjuka de är, om de är lika sjuka som jag. Det kanske låter hemskt, men ibland känns det skönt att se en person i min ålder här, då känner jag mig inte lika ensam.


Vi väntar i ett hörn
där det finns pussel som Elisabeth brukar lägga för att skingra tankarna. Efter en stund får vi komma in till sköterskan som går igenom det som kommer att hända den närmaste tiden. Under en veckas tid ska Elisabeth strålas varje dag. Man kommer att rita ett mönster på hennes rygg för att lättare kunna se exakt vilka områden som ska strålas. Hon ska helst inte bada för att mönstret ska sitta kvar.


– Jag passade på att bada i går kväll, men det är synd att det inte går i veckan för det brukar lindra smärtorna.


Inte heller nu vet Elisabeth hur kroppen kommer att reagera på strålningen, det är olika från gång till gång men hittills har det gått ganska bra. Hon läggs på en brits och förutom jag och fotografen är det tre personer i rummet. De ställer in olika instrument och ritar upp strålningsmönstret på hennes ryggrad. När det är dags för strålningen måste alla lämna rummet och Elisabeth blir ensam kvar.


– Det är nästan den värsta känslan, när den tjocka metalldörren slår igen och jag ligger på britsen ensam. Jag kan inte riktigt förklara varför, men det är mycket obehagligt. Jag får panik.


Själva strålningsproceduren går ganska snabbt och Elisabeth är lättad över att det är klart. Vi bestämmer oss för att gå i väg och äta en bit, men under lunchen får Elisabeth så ont i nedre ryggen att hon måste åka hem.


Ingarö 30 april 2012


Jag ser Elisabeth på långt håll när hon sakta linkar nedför backen för att möta mig vid busstationen på Ingarö. Hon har på sig en ny fin munkjacka som hon egentligen inte tänkt unna sig.


– Jag har slutat köpa kläder till mig själv, jag ska ju ändå dö. Den här kostade 399 kronor och det kändes lite för dyrt, men efter mycket velande så slog jag till i alla fall. Jag är faktiskt glad att jag gjorde det för den är verkligen skön och jag har haft den jättemycket.


Vi ska handla lite lunch och sedan gå hem till henne och prata. Hon ger mig en kram och säger sedan att hon måste fortsätta gå lite. Det är levern som trycker på igen och gör det svårt att andas, det är lättare när hon står och går.


Vi promenerar långsamt i villakvarteren. Strålningsbehandlingen hon genomgått i veckan har varit mycket tuff. Biverkningarna var fruktansvärda smärtor, liknande förlossningssmärtor, och hon har tagit morfin för att klara kvällarna.


– Det konstiga är att jag har haft så ofattbart ont på kvällarna och sedan på morgonen har det varit borta. Och så samma smärta igen efter nästa strålning.


Elisabeth berättar
att hon träffat sin kompis Pernilla dagen innan. Hon har också spridd cancer och plötsligt har hon blivit mycket sämre.


Rösten skär sig.


– Hon har fått en tumör som satt sig på hjärnan och läkarna har sagt att det inte finns något mer att göra. Att de avbryter cellgiftsbehandlingen. Vi fick en stund tillsammans, men inte tillräckligt länge. Jag vill försöka träffa henne igen en sista gång och prata om våra begravningar. Det känns som min plikt att försöka hjälpa henne med det, men det är också bra för mig att prata om.


Familjens hus har genomgått en stor förändring sedan jag hälsade på Elisabeth 2009. Efter några rejäla fighter med Försäkringskassan har äntligen badrummet och hallen handikappanpassats till Joels behov. Dessutom har Kanal 5:s ”Sofias änglar” varit där och gjort om.


– Min största oro är hur barnen ska klara sig när jag gått bort. Jag ville göra fint för dem och vi har inte råd själva. Med min sjukpeng och Jörgens inkomst som vaktmästare på Ingarö IP skulle det ha varit omöjligt. Killarna har delat rum i alla år och det var helt ohållbart med en sexton-, elva- och sexåring i samma rum. Så jag skrev till ”Sofias änglar” för att få hjälp. Jag visste ju att jag skulle behöva berätta om min sjukdom i utbyte.


Elisabeth säger att det var tungt att berätta i tv men att hon inte ångrar sig.


– Dels blev det så fantastiskt fint och jag har ordnat för killarna, dels var teamet så härligt. Jag och Sofia (Wistam) fick jättebra kontakt. Det var kul att hänga med henne. Jag har tittat på programmet många gånger, för att bli påmind om allt som gjordes, men också för att jag vill lyssna på Jörgen och killarna. Det är jobbigt men viktigt att höra hur de känner inför allt.


Vi sitter i solen
på altanen hemma hos Elisabeth och äter var sin sallad. Det är svårt att förstå hur sjuk hon verkligen är. Även för den närmaste familjen är det svårt att förstå. Hon är så full av liv och så levnadsglad. På samma gång som det finns ett enormt allvar och en avgrundsdjup sorg hos henne.


– Adam, min äldste son, kan prata om det, han kan visa känslor och vara ledsen, det är skönt. Jag känner att jag kan prata med honom också. Jag kanske inte alltid borde det, men jag har ingen annan riktigt och jag behöver visa mina känslor ibland. Jörgen har svårt att prata om det. Han är ju också så slutkörd att det ofta blir irritation över att jag inte orkar göra saker eftersom det inte alltid märks. Jag måste nästan skrika att jag faktiskt är sjuk ibland. Isac är lite mer som Jörgen och tycker det är svårt att prata om det och visa känslor. Det gör mig orolig.


Även den yngste sonen Joel har börjat förstå.


– Joel har varit med mig på sjukhuset några gånger och han förstår att jag inte orkar allt sådant som andra mammor gör. Häromdagen sa han att ”nej, vi kan inte vara ensamma jag och mamma för tänk om jag behöver gå på toaletten”. Så han förstår. Jag försöker prata med barnen så mycket som möjligt om det som kommer att hända. Försöker förbereda dem. Jag har även skrivit brev till dem i framtiden. Ett brev var för varje födelsedag tills de fyller arton år och ett brev som de ska få när jag gått bort. Jag vill att de ska veta att det inte är deras fel att jag blev så här sjuk. Att de inte kunde ha gjort något för att stoppa det. Att jag inte vill lämna dem, att jag önskar att det hade varit annorlunda. Jag har även bett att min blogg ska tryckas upp som en bok som barnen ska få.


Elisabeth har bloggat
om sin sjukdom i flera år och har många läsare. Bloggen är en viktig ventil och hon tror att det kan betyda mycket för hennes barn att få ta del av hennes tankar i framtiden.


– Jag vet att en del tycker att det är fel, men jag tror att det blir ett sätt för dem att förstå längre fram och att det kommer att hjälpa dem. Jag vet inte hur gamla de kommer att vara när de läser men jag tror att de kommer att läsa den. Det blir ett förtydligande för dem hur jag har tänkt och tyckt den sista tiden.


Telefonen ringer. Först är det sonen Adam som undrar om han får köpa en tröja han har sett. Nästa samtal är Elisabeths läkare på Södersjukhuset. En resa till Provence en vecka senare tillsammans med Elisabeths mamma och några vänner är inplanerad sedan länge. Hon är orolig för om hon kan komma i väg på grund av andningssvårigheterna och levern. Elisabeths läkare råder henne att ta mer kortison och så ska de träffas om två dagar för att prata igenom läget och bestämma.


– Jag oroar mig så klart över vad jag kommer att få för besked på onsdag. Om jag kommer att kunna åka eller inte. Hur det ser ut och hur mina prover ser ut. Jag är enda barnet och det är en viktig resa med mamma. Samtidigt är det läskigt att åka bort en vecka när jag inte kan andas särskilt bra.


Tror du att folk undrar varför du ställer upp i tidningen och tv och berättar om din sjukdom?

– För mig är det viktigt att dokumentera för barnen men också för att visa för världen att jag är här fortfarande. Jag lever! Jag vill att männi­skor ska ta vara på sina liv.


Hur har du förändrats som människa de senaste åren?

– Jag har alltid varit en väldigt positiv männi­ska och jag tror att folk fortfarande ser mig så. Jag fick ett kort där det stod ”Not everyday is a good day but there is always something good in every day”. Jag försöker leva lite så. Jag försöker se att det finns ljusglimtar i allt. Härom­dagen kom min läkare förbi med röntgenplåtar och jag undrade hur de såg ut. Hon sa: ”Tror du att du kommer må bättre av att se dem? Lev Elisabeth, lev i stället.” Och det är det jag försöker göra hela tiden. Jag försöker leva.


Har du aldrig gått ner dig på grund av sjukdomen och blivit deprimerad?

– Det är klart att jag känner en enorm ångest och skräck. Särskilt när jag åker i väg som till Masesgården där jag är ensam och har tid att reflektera. Det är framför allt då sådana tankar kommer. Att jag ska dö. Jag vill inte dö. Jag vill inte lämna mina barn. Då kan jag känna mig fruktansvärt ensam och rädd. Men jag vill samtidigt inte ödsla min sista tid på att må dåligt över att jag ska dö. Jag har inte tid till det. Jag vill att min sista tid ska betyda något. Jag kan ofta bli så irriterad på folk, de slänger bort sina liv, folk som är friska. Att de inte tar sig tid att göra den där resan med barnen eller att alla säger att de ska göra det sedan. ”Nej, jag hinner inte i sommar, vi får ta det nästa sommar.” Vadå sen? Vi vet bara att vi lever nu, i dag.


Vad tror du håller dig uppe?

– Min familj och alla aktiviteter runt omkring. Joel som tar jättemycket fokus. När jag fick återfallet gick jag till psykolog och det hjälpte mig, men sedan dess har jag klarat mig själv. Jag går även på kundaliniyoga vilket ger mig otroligt mycket. Där får jag vara helt i fred och bara fokusera på rörelserna. Det är som meditation. Leva-gruppen med kvinnor i samma sits har också varit bra, men blivit jobbigare. Folk faller ifrån och man tänker ”vem är nästa?”. Nästa gång är det kanske jag som är rosen i fönstret. Jag vet ju att det kommer närmare.

– Och jag är självklart rädd, men jag har saker jag vill beta av innan. Sedan vet jag inte om jag är rädd för själva döden. Jag tror att när den dagen kommer så kommer jag att vara så trött att det kommer att kännas skönt att somna. Jag kommer att fajtas med näbbar och klor för att leva in i det sista, vilket innebär att jag kommer att vara helt färdig när det är dags.


Kan du dela din rädsla med någon?

– Det gör man väl lite i Leva-gruppen. Där pratar vi mycket om döden. Med vissa kompisar kan jag prata om det. Hur det känns och att jag börjar känna mig så trasig att nästa gång kommer de att hitta något. Fortsätter det som det gör nu i magen att jag inte kan andas, då kommer jag inte att greja sommaren. Allting annat funkar men inte levern. Det känns ju också för jävligt. Alla mina andra värden är jättebra.


Känner du dig trasig inuti?

– Ja. Kroppen orkar inte. Jag försöker leva upp till alla andras förväntningar så gott jag kan och så orkar jag inte alltid hela vägen. En del förstår, andra tycker ”vad fan kom igen”.


Blir du arg då?

– Ja, jag blir arg när jag får höra ”det är väl ändå något du kan göra”. Jag är sjuk, men problemet är att det är ju jättetungt för Jörgen också. Vi är båda utmattade.


Vad tror du händer efter döden?

– Jag vet inte. Jag tror kanske att det händer något men jag vet inte vad. Jag har svårt att tro att allt det här finns och att det sedan bara tar slut. Jag tror ändå att det kommer något mer efter döden.


Har du hunnit skriva ”Vita arkivet” nu?

– Nej, men jag har funderat mer. Plockat ut sånger. Jag vill ha Dionne Warwicks ”That’s what friends are for” och kanske Lalehs ”Some die young.” Jag vill ha en vit kista och en gravsten som barnen kan gå till. Ett bildspel på mig själv som jag håller på att titta igenom bilder för nu.


Vad vill du säga till de som läser det här?

– Lev livet, ta vara på livet. Vad har du bråttom för? Oroa dig inte för fel saker. Facebooka inte bort ditt liv.

Vad gör dig glad?

– Mina barn. De är allt för mig. Allt.


Två dagar senare får Elisabeth beskedet av sin läkare att levern växer explosionsartat och att det nya cellgiftet Halaven inte ser ut att fungera. Det finns inte längre någon mer plan för henne. Hoppet går till att cellgifterna ändå ska fortsätta bromsa en tid till. Elisabeth gör sin sista utlandsresa till Provence med sin mamma. Trots att hon tvekar in i det sista så kommer hon till slut i väg.


– Jag vill ge mamma den här veckan, både för hennes och min skull, vi behöver den. Sedan kommer jag att lägga all tid som är kvar på barnen. Det är det enda som är viktigt nu.


På bloggen skriver hon: Först i det ögonblicket allvaret sätter in. Är det som du kommer hem.


Text: Moa Herngren, DN


Kommentarer
Postat av: Moster

Ja livet kan vara väldigt tungt. Nu har ett par av mina kära vänner också drabbats av den lömska sjukdomen. Det gäller att finnas för dem och själv glädjas åt det man har.

2012-05-31 @ 10:35:08
Postat av: chrisse

Denna blogg blev väldigt nära o ett datum som är jobbigt, men tack, vi behöver påminnas o beröras kram

2012-06-10 @ 22:15:05

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0