Topix

Detta blir tyvärr min sista blogg. Jag kan inte fortsätta blogga eftersom Blogg.se har ändrat sitt bloggverktyg och jag har försökt skriva och lägga in bilder, men det är omöjligt att använda. Ibland ändrar man för att det ska bli lättare och bättre, men enligt min åsikt blev det precis tvärtom.

Jag har tyckt det varit väldigt roligt att blogga och det har blivit 199 inlägg sedan den 8 oktober 2011, då jag startade Topix. Nu får jag fundera om jag ska fortsätta blogga någon annanstans eller kanske skriva i något annat forum.

Tack och ha en skön sommar!

I USA finns idag miljoner med människor som illegalt tagit sig in i landet. Många av dem har bott här i många år, gått i skolan, arbetat, fått familj och vänner men har aldrig ansökt om uppehållstillstånd eller amerikanskt medborgarskap. 

  Heydi Mejia

Heydi Mejia kom till USA 1999 när hon var 4 år gammal. Hon och hennes mamma kom från Guatemala och försökte ta sig in illegalt in i landet men blev tagna av gränsvakterna. De fick en tid till en domstolsförhandling men dök aldrig upp och blev därmed efterlysta och skulle deporteras tillbaka till Guatemala om de återfanns.

Det tog 12 år innan nio personer från immigrationsverket knackade på deras dörr en dag i december förra året. Under den tiden hade Heydis mamma arbetat som hårfrisörska, ordnat boende åt familjen i en källare, gått med i en kyrka, fått många nya vänner och fött en son som automatiskt blev amerikansk medborgare. Heydi hade nästan hunnit gå klart gymnasiet och skulle ta studenten till våren. Hon hade levt här i nästan hela sitt liv och pratade bättre engelska än spanska och visste mycket lite om sitt hemland eftersom hon kände som en amerikansk medborgare.

Familjen skulle utvisas men eftersom Heydi snart skulle ta studenten var myndigheterna snälla och gav dem extra tid och dispans så att hon skulle hinna gå klart skolan. Mamman och hon fick fotboja så att myndigheterna hade koll på dem och de uppmanades att köpa enkla flygbiljetter till Guatemala och lämna landet före den 20 juni 2012.

Heydis mamma anlitade en advokat som försökste övertyga myndigheterna att familjen skulle få stanna kvar i landet men det blev ett negativt utfall. Heydi förökte också vädja till myndigheterna genom att skicka in sina fina betyg och andra dokument samt lovord från rektor, lärare och vänner, men även det var förgäves. Myndigheterna ändrade sig inte.




Förra veckan tog Heydi studenten och var betygsrankad som nummer 22 av 388 elever i avgångsklassen. Istället för att börja på univerisetet till hösten och utbilda sig till sjuksköterska måste istället Heydi och hennes familj snart åka tillbaka till sitt hemland där hon kanske inte har någon framtid. Hon måste lämna allt; alla vänner och alla drömmar.

Detta är ett stort problem i USA eftersom så många människor väljer att ta sig in och leva illegalt. Om de "åker dit" får de lämna landet och därmed allt som de byggt upp, kanske under en lång tid. Vissa politiker vill inte att man ser mellan fingrarna utan att alla som är här illegalt ska ut eftersom de skor sig på samhället och ofta inte betalar någon skatt men använder utbildningssystem och sjukvård. Andra, som President Obama, är lite mer liberala och anser att de som bott här väldigt länge och de som det går väldigt bra för ska få stanna. Vissa toppstudenter ska få uppehållstillstånd men till dem räknas inte Heydi idag eftersom reformen inte är är klar. 

Det är ett svårt dilemma eftersom dessa människor faktiskt bryter mot lagen och genom att ge alla illegala invandrare amnesti, ger man också en signal att det är ok att göra så. Givetvis anser jag att Heydi och hennes familj bör få stanna men samtidigt måste man respektera landets lagar. Det är svårt...

Nu väntar Heydi på att ett mirakel ska inträffa och kanske artikeln i Washington Post, där jag läste om hennes öde, hjälper henne. Vi får hoppas det. 

Det var smärtsamt att se Sverige bli så utspelade och förlora fotbollsmatchen mot Ukraina idag. Jag vet inte hur det svenska landslaget hade lyckat skapa rykten om att de var ett vinnande lag för verkligheten visade sig vara något helt annat.

Den amerikanske tv-reportern sa i början av matchen att Sverige skulle ha ett attackerande spel samt ett starkt försvar men jag såg inget av detta. Däremot har jag sällan skådat ett tråkigare och tröttare lag som hellre spelade bakåt och till sidan än framåt. Det var tur att de ukrainska spelarna hade bollen mest annars hade jag somnat framför tvn, trots att det var eftermiddag i USA.

Det är lätt att skruva upp förväntningarna på landslaget men svårare för dem att leva upp till de. Jag är dock inte särskilt förvånad över svenskarnas magra insats eftersom det var den gamla visan som upprepades "mycket ord men lite handling". Deras attityd på plan är märklig för det är som om de antingen tror att de är så bra att det inte inte behöver jobba eller så orkar de bara inte.

Det var roligt att se Ukraina som var pigga och alerta på plan och de sprang igenom det svenska försvaret som stod och sov. När de gjorde sitt första mål var det en gul tröja och sex blå vid målet och det säger allt om matchen. Ukraina skapade många chanser och tog dem medan Sverige nästan bara lyckdes med att ge motståndarna rättvisa frisparkar. Sedan kan de älta Slatans nick i stolpen hur många gånger som helst men det är antal mål som räknas och inte meningslösa passningar som Sverige var bäst på. 

Jag kommer att se fler VM matcher men de svenska skippar jag nog för jag vill se lag som kämpar för att de vill vinna. Dessutom lär det inte bli så många fler för det svenska landslaget eftersom de idag missade tåget till slutspel.

 
Det räckte inte med att Zlatan Ibrahimović gjorde 1-0 för de förlorade med 1-2.

Jag vaknar prick klockan 6 varje morgon och kan inte somna om. Jag kan inte låta bli att undra om det är det första tecknet på att man börjar bli äldre?

När man var yngre kunde man lätt sova bort halva dagen och det är precis vad våra barn har gjort den här helgen eftersom de båda varit hemma och lediga. Jag måste medge att jag är lite avundsjuk att de bara kan dra täcket över huvudet och sova, oavsett vad som händer runt omkring dem.

Jag trodde först det tidiga uppvaknandet berodde på all vacker fågelsång utanför vår sovrumsfönster som börjar vid tidpunkten, men det har jag vant mig vid så det hör jag inte längre. Sedan trodde jag det berodde på ljuset eftersom det blir rätt ljust i ett vitt sovrum när solen börjar skina in vid 6-tiden. Efter att mörklagt rummet ett tag och ändå vaknat prick klockan 6, så slutade jag med det.

Efter en väldigt trevlig kväll ute på trädecket med våra barn och deras vänner, som var här och åt middag igår, är jag nu minst sagt trött eftersom jag som vanligt var uppe med tuppen och bara sov 6 timmar i natt.



Även då jag inte alltid sover så mycket som jag vill, tycker jag ändå på något sätt om att gå upp tidigt för det finns inget bättre än att brygga ett par koppar kaffe, sätta sig vid datorn och läsa alla mail och nyheter men inte minst min favorit blogg; topix.se :).

Det är stora rubriker i tidningen Expressen om att prins Carl Philips flickvän Sofia Hellqvist inte är bjuden på prinsessan Madeleins 30-års kalas. Det må väl va' hänt och Sofia accepterar det säkert eftersom hon nog förstår varför hon inte är inbjuden. Det känns kanske tråkigt, men vad ska hon göra åt det?

Jag hoppas verkligen att hon inte beter sig som en av mina grannar gör när hon inte blir medbjuden på något. Om Sofia gjorde som min granne, skulle hon antingen skälla ut prinsessan och ifrågasätta varför hon inte får komma på festen eller gå och beklaga sig hos prinsessans vänner eller att helt fräckt bara bjuda in sig själv.

Alla har säkert någon i bekantskapskretsen som man tycker mer eller mindre. Man brukar då kunna styra det genom att ibland undvika bjuda med den personen eller själv hålla sig undan när det passar. Detta fungerar oftast men inte med min granne eftersom hon alltid ser till att hon blir inbjuden eller medbjuden på ett eller annat sätt och hon är alltid med på allt.

Ibland kanske man inte vet eller förstår varför man inte fick vara med, men man accepterar faktum. De flesta skulle aldrig komma på tanken att ifrågasätta det genom att ringa eller åka hem till den som bjuder och frankt fråga "varför är inte jag inbjuden" eller att skicka uppfodrande mail eller straffa personen på olika sätt. Detta gör min granne hela tiden.

Jag har nu blivit trött på detta beteendet samt en på massa andra saker som jag skulle kunna fylla en hel bok med. När jag fyllde år bjöd mina vänner och grannar ut mig på restaurang och hon blev inte medbjuden den här gången. Hon fick givetvis reda på att vi var ute utan henne och blev fruktansvärt upprörd och har sedan dess sprungit runt i vårt område och beklagat sig och även konfronterat en av grannarna som var med. Jag har inte hört något och det är jag faktiskt förvånad över, men det kommer nog fram nästa gång jag ser henne, för hon kan inte låta bli.

Ni kanske frågar er varför ingen pratar med henne men det har många försökt, både direkt eller indirekt, men det är ungefär som Ingemar Stenmark sa en gång "he ä int lätt att förklara för nån som int begrip".

Sofia, vad du än gör håll så huvudet högt och säg ingenting, för gör du det tycker folk bara att du är patetisk. 

Det är numera hopplöst att hitta grekisk yougurt som har mer än 2% fetthalt. Tidigare fanns det Total Grekisk yoghurt med 0%, 2% och 10% fetthalt. Jag köpte alltid 10% för den är utan konkurrens den godaste när man gör tzatziki. Idag finns den nästan inte att få tag i utan jag har bara sett den i en affär som tyvärr är flera mil bort. Det är som att alla butiker har bestämt sig för att köra den fettfria linjen och bannlysa nästan all yoghurt som har mer än 2% fetthalt. Idag är hyllorna överfulla med Grekisk Chobani Yoghurt som jag inte kan begripa hur man kan äta.

                     

I det här landet finns det mängder av olika typer av yoghurt. Det kryllar av olika märken och smaker men gemensamt för dem alla är att de antingen är "low fat" eller "fat free" och att de nästintill är oätbara. Konsistensen är som klistrig gelé, de är alldeles för söta och smakar konstgjort. Yoghurt ska vara nyttigt men det känns definitivt inte bra att äta dem.



Jag har under årens lopp provat igenom sortimentet men bara hittat en youghurt som smakade riktigt gott. Den tillverkas av Dannon och har givetvis 5% fetthalt och heter La Crème. Den finns tyvärr inte längre att köpa där jag handlar. 

Jag hittade nyligen en ny produkt från Dannon som heter "Pure" och som är gjord av 7-9 olika naturliga ingredienser och har en fetthalt på 3,5%. Äntligen en yoghurt som smakar svenskt och som är nyttig och finns i smakerna jordgubb, blåbär, persika eller vanilj. Jag gissar att glädjen inte kommer att vara långvarig eftersom yoghurten snart kommer att vara borta från hyllorna då den förmodligen inte går att sälja pga av att den är för "fet".

Jag kan inte förstå denna låg-och fettfria yoghurtshysteri med tanke på allt annat onyttigt som chips och alla onödiga snacks som folk mer än gärna stoppar i sig.

På TV pratades om en bok som heter "As Texas goes..." (Gail Collins) och jag bestämde mig direkt för att läsa den så fort jag kan.

 

Boken handlar om staten Texas som vägrar ta emot statliga pengar för sexualundervisning i skolorna trots att staten har nästan flest tonårsgraviditeter i hela USA. Författarinnan undrar också varför resten av landet ska betala en halv miljard dollar i underhåll för dessa tonårsmammor när staten inte tar sitt ansvar med en ordentlig sexualundervisning för att förebygga bland annt graviditeter. I Texas blir 63 av 1000 flickor mellan 15-19 år gravida varje år, det vill säga 6.3%. För övriga USA är snittet 4.2%. Andelen flickor som blir gravida mer än en gång i tonåren är också högre i Texas än i resten av landet.

Medan andra stater i USA utbildar ungdomar i anatomi och hur de ska förhålla sig till sex och bäst skydda sig själv och sina partners mot graviditet och sexuellt överförbara sjukdomar, har Texas valt att endast förespråka avhållsamhet. Detta trots att hälften av gymnasieeleverna i Texas är sexuellt aktiva. 

I Texas är det idag privata intressen som förmedlar sexualundervisningen i skolorna, om man nu kan kalla det så, och deras budskap är att kondomer inte skyddar mot graviditet för de kan gå sönder. Lärarna skickar runt en läckande ballong och menar att de som använder en sådan utsätter sig för en hög risk och även en dödsfara. "Kondomer har aldrig varit säkra och blir aldrig säkra, så använd dem inte" är budskapet.

I flera skoldistrikt används en video som visar när en pojke frågar en evangelisk lärare vad som kommer hända om han har sex före äktenskapet. "Ja, jag antar att du måste vara beredd att dö", är svaret. Skolorna använder religionen som en anledning till avhållssamhet och om man inte följer bibeln kan man bli straffad.

De informerar också som att "om en kvinna är torr, kommer spermierna dö", vilket härleds till en gammal myt om att om en kvinna inte njuter av att ha sex så kan hon inte heller bli gravid. Man kan undra vad det leder till? 

Trots massiva kampanjer om sexuell avhållssamhet och skrämselpropaganda har alltså Texas misslyckats med sitt uppdag eftersom graviditeterna ökar bland tonåringarna. De ökar främst hos flickor i familjer med låg utbildning och inkomst vilket kan leda till att flickorna själv riskerar att hoppa av skolan och leva som ensamstående mammor i fattigdom. Barnen till dessa mödrar riskerar bli misskötta och utnyttjade. Många barn hamnar i fosterfamilj och drogberoende. Pojkarna har större chans att så småningom hamna i fängelse.



Vad gör då staten Texas för att stävja problemet? Governören, Rick Perry, som kandiderade i presidentvalet insisterar att sexuell avhållsamhet är det enda rätta eftersom han har en personlig erfarehet av detta. Han har i sten vägrat ändra sin policy. Det säger väl allt om honom.

Texas erbjuder inte statligt subventionerade preventivmedel som skulle kunna förhindra graviditeter och alla tonåringar måste dessutom ha sina föräldrars godkännande för att använda dem. Eftersom många är katoliker eller mycket religösa, är de också oftast emot preventivmedel och aborter.

 "Saved the horse, rode a cowboy, now I'm pregnant" står det på flickans t-shirt. Kanske ett skämt men... 

Istället för att förhindra oönskade tonårsgraviditeter genom sexualundervisning i skolorna och kostnadsfria eller billiga preventivmedel, spenderar skattebetalarna istället årligen en halv miljard dollar i sjukvårdskostnader på oförsäkrade tonåringar i Texas som föder barn. Staten måste nämnligen gå in och täcka upp sjukvårdskostnaderna för de oförsäkrade unga mammorna och deras bebisar.

En manlig universitetsstuderande i Texas frågade förra året sin lärare under en lektion ‘What is my risk for cervical cancer?’ "Hur stor är risken att jag får livmodercancer?

Om inte politikerna redan insett sitt misslyckande så borde de gjort det då och återinfört sexualundervisningen i skolorna i Texas. Problemet är att resten av USA ofta följer Texas (As Texas goes...) och det blir mer och mer vanligt att folk opponerar sig emot preventivmedel, aborter och förespråkar avhållsamhet före äktenskap. Titta bara på republikanernas presidentkandidat, Mitt Romney. Det är nästan exakt vad han står för.

I helgen provade jag ett nytt recept på en morotskaka som jag hittade i en gammal tidning. Tyvärr var det bara jag som åt av den eftersom min man ständigt bantar och vår son är dödligt rädd för allt som har med grönsaker att göra. Efter att ha nästan ätit upp nästan halva kakan, skar jag en stor bit och gick över till min väninna. Jag hade även med lite andra kakor och bullar som jag bakat, annars hade jag ätit upp det med.

Här är receptet på en saftig och hållbar kaka som är väldigt lätt att göra.

Morotskaka

             Smet

• 200 gram fint rivna morötter, 2-3 stora
• 2 ägg
• 2 dl socker (180 g)
• 2 dl mjöl (120g)
• 1 tsk bakpulver
• 1 msk kanel
• 1/2 msk vaniljsocker
• 1 dl solrosolja
  
   Glasyr
  
  
• 100 g mjukt smör
• 100 g philadelphiaost, light går bra
• knappt 2 dl florsocker
• 1 tsk vaniljsocker

1. Sätt ugnen på 200 grader
2. Smörj och bröa en rund form ca 24 cm
3. Riv morötterna
4. Vispa ägg och socker poröst
5. Blanda de torra ingredienserna och rör ner dem i smeten
6. Tillsätt olja och morötter lite i sänder
7. Blanda ordentligt och häll i formen
8. Grädda i nedre delen av ugnen ca 30 min, kolla med sticka att den är klar
9. Stjälp upp kakan efter en stund och låt den svalna helt
10. Rör eller vispa ihop ingredienserna till glasyren
11. Bred den över den kalla kakan och gör ett mönster med en gaffel
    
    
               
    
    

Min käre make tillbringade största delen av helgen med att bygga en ny dator till mig. Min gamla kopplades ur och jag fick klara mig med ipaden under några dagar.

Han var som ett barn på julafton när han åkte iväg med vår son för att köpa alla datordelar. De kom hem med hur många boxar som helst och efter ett tag såg mitt kontor och vardagsrummet ut som en verkstad med sönderplockade datorer. Att det inte var helt enkelt att få den att fungera, förstod jag av språket men skam den som ger sig och efter mycket fixande och trixande var allt på plats. Han hade inte bara köpt nytt utan även tagit gamla delar från sin dator och sedan flyttat över alla program, information, foton med mera från min gamla dator.
                                                        

Nu har jag en supersnabb röd dator med en skärm som är nästan dubbelt så stor som min gamla och med en ny skype kamera på toppen. Det känns ungefär som jag bytat ut gammbilen mot en ny röd sportbil för nu går det undan när jag är ute och surfar.

                                                           

Det är ingen nyhet att USA har världens dyraste sjukvård men en norsk utbytesstudent trodde inte det var sant när han fick sjukhusräkningen efter att ha blivit behandlad för ett ormbett.



Norrmannen var ute och gick genom en skogsdunge i San Diego när plötsligt en liten skallerormsunge bet honom. Han kände sig påverkad av bettet och sökte därför upp närmsta sjukhus där han spenderade natten och fick motgift vid två tillfällen.

Det gjorde ont att bli biten av ormen men det kändes nog ännu mer att få sjukhusräkningen som var på mer än $143 000, dvs drygt en miljon svenska kronor. Motgiftet stod för den större delen av kostnaden, hela 950 000 kr. 

Sjukhuset har gått igenom räkningen och konfirmerat att den stämmer och skickat den vidare till det norska försäkringsbolaget som får betala kalaset. Norrmannen är tacksam att sjukuset räddade hans liv, för bettet kan vara dödligt, men ansåg ändå att räkningen var orimligt dyr.

Mitt råd till dig är att bli helst inte sjuk i USA och åk aldrig hit utan en ordentlig sjukförsäkring för det kan stå dig dyrt. 

Jag skulle skriva en blogg men efter att ha läst den här artikeln i DN, blev jag helt matt och orkade inte. Inget kändes viktigt längre. Man får sig verkligen en tankeställare och inser plötsligt att man har små problem. 


Artikeln nedan är mycket gripande och handlar om Elisabeth Ollas Mattsson som kämpar mot obotlig cancer.


Jag vet att jag ska dö men inte exakt när
Trebarnsmamman Elisabeth Ollas Mattsson lever ett hektiskt familjeliv samtidigt som hon kämpar mot obotlig cancer. Varje sekund handlar om att ta vara på livet. DN söndag följde henne under ­hennes ­sista vår. ”Jag kan inte bara ligga hemma och dö och se timglaset rinna ut. Jag har inte tid med det. ­Barnen är det enda som är viktigt nu.”

Södersjukhuset 1 februari 2012

Elisabeth Ollas Mattsson, 38, är sig lik. Det stora glada leendet, de lekfulla ögonen, tårarna, livsglädjen och galghumorn mitt i det svåra. Samtidigt är det en annan Elisabeth som jag träffar nu. Som har ondare, svårare att gå och som är mer påverkad och märkt av sjukdomen som har invaderat hennes kropp. Det är tre år sedan jag träffade henne för första gången för att intervjua henne. Då hade Elisabeth några månader tidigare fått veta att bröstcancern, som hon bekämpat och blivit friskförklarad från tio år tidigare, nu kommit tillbaka och spritt sig till lever och skelett och att den var obotlig.

Vi möts i entrén till Södersjukhuset där Elisabeth ska få sitt nya cellgift Halaven, som är hennes sista hopp att hålla tumörerna och metastaserna stången. Fungerar inte Halaven är det inte säkert att det finns något mer att göra för att bromsa sjukdomsförloppet.

Vi går långsamt genom korridorerna på Södersjukhuset för att komma till onkologen där Elisabeth ska få sin behandling. Hon hejar glatt på var och varannan människa vi möter. Både personal som jobbar där och patienter som är där på återkontroller eller behandlingar för cancer i olika stadier. När vi anmäler oss vid receptionsdisken kan sköterskan Elisabeths namn utan att hon behöver säga det.

– Jag har varit här några gånger kan man väl säga, många här kan till och med mitt personnummer utantill, säger Elisabeth och skrattar.

Sedan hon blev sjuk igen i september 2008 har hon provat många olika cellgifter och även strålats i omgångar. Under en period mådde hon så pass bra att hon kunde återvända till arbetet som ekonom under några månader, men hon blev sedan dålig igen. Hon slutade jobba helt i november 2010 och har varit sjukskriven sedan dess. Ändå har Elisabeth mer att göra än de flesta av oss som är friska och har jobb, hennes kalender är fullspäckad med möten och behandlingar för sig och sin cp-skadade son, och mobilen plingar till i ett när hon ligger i behandlingsrummet och väntar på att cellgiftet ska tankas in i kroppen. Närmast väntar en resa till Spanien och däremellan är det påsklov med familjen.

– Många tycker att det är konstigt att jag som är så sjuk har så mycket att göra hela tiden. Men jag kan inte bara ligga hemma och vänta på att dö. Jag måste ta vara på varenda sekund av mitt liv eftersom timglaset rinner ut. De som tycker att jag gör mycket ser ju inte heller när jag ligger hemma i sängen och har så ont att jag inte kan ta mig ur den.

Elisabeth återkommer ofta till det där timglaset. Hon är medveten om att hon har levt länge med sin obotliga cancer. Att tumörerna i levern, ryggen och resten av kroppen blir allt fler och att det kan vara hennes tur när som helst.

– Jag vet att jag ska dö men jag vet inte exakt när. Men det vet inte du heller. Du kanske dör före mig, du kanske kliver ut härifrån och blir överkörd av en buss, det är ingen som vet när vi ska dö. Men jag har i alla fall tid att förbereda mig. Jag försöker tänka så.

Under behandlingen med cellgifterna har Elisabeth en ishjälm på huvudet som ska motverka att hon tappar håret efteråt. Iskylan gör ont och Elisabeth grimaserar när hon kör ner hjälmen över huvudet, men hon tycker att det är värt det även om det inte finns några garantier för att hon får behålla håret. Hon vet inte heller hur kroppen kommer att reagera på det nya cellgiftet. Sköterskan lämnar över en broschyr om Halaven och eventuella biverkningar. Behandlingen tar ungefär en timme och efteråt går vi förbi Sjukhuskyrkan och hälsar på diakonissan som Elisabeth ibland pratar med när hon varit på Sös. I Sjukhuskyrkan brinner några ljus på altaret och en ros står i en vas. Det är tomt och rofyllt. Elisabeth sätter sig på en stol och visar mig en bok där besökarna kan skriva ner sina tankar.

– Jag vet inte om jag tror på Gud direkt, jag tror på något, jag brukar sätta mig här ibland och meditera. Samla tankarna. Diakonissan är också bra att prata med om sådant som kan vara svårt att prata med någon annan om. Jag tror inte riktigt att min man vill eller orkar se hur sjuk jag faktiskt är. När vi pratade nyligen, och jag frågade honom rätt ut om hur lång tid han tror att jag har kvar, så sa han femton år. Jag blev chockad över att han trodde det. Han kan inte ta in hur illa det är.

Elisabeth har en stor familj och många vänner. Maken Jörgen (som har läst den här artikeln) och barnen Adam, 16, Isac, 11, och Joel, 6 år, upptar större delen av Elisabeths tid. Adam spelar ishockey på hög nivå och spås en lysande karriär som hockeyproffs, och Isac spelar fotboll och åker till olika träningar och fotbollsläger. Yngste sonen Joel är en smart och charmig kille som föddes med en cp-skada vilket gör att han fysiskt är väldigt begränsad och behöver hjälp med alltifrån att äta till att gå på toaletten. Familjen har tvingats handikappanpassa huset och i flera år har Elisabeth fightats med kommunen för att få det Joel har rätt till.

– När jag inte är på sjukhuset själv för läkarbesök eller behandlingar så är vi på träningar eller matcher. Joels handikapp innebär också läkarbesök, sjukgymnastik och träningar. När vi någon gång har en lugn stund däckar jag och Jörgen i var sin soffa i olika rum. Vi är båda mer eller mindre utbrända och behöver tid för oss själva. Det finns varken kraft eller ork för någon romantik längre och jag saknar det. Jag har sagt till Jörgen att jag vill ha en kram om dagen, och jag tycker inte det är för mycket begärt. Men det är lätt att det glöms bort. Precis som det är lätt att det glöms bort hur sjuk jag är. Jörgen säger att han tycker att det är svårt att veta vilket ben han ska stå på. Ibland kan jag ju verka så pigg om jag tagit kortison till exempel, nästa sekund kan jag inte komma ur sängen för att jag är så dålig. Det blir mycket irritation hemma om vem som ska göra vad eftersom vi båda är så utmattade.

Svetten bryter fram när vi går för att äta lunch. Elisabeth känner det som om kroppen kokar. Hon skämtar om att det kanske är klimakteriet som är på gång men vi vet båda att det antagligen är en biverkning av det nya cellgiftet. Vi står i skuggan en stund utanför pizzerian för att försöka vänta ut svettningarna innan vi går in.

– Jag är inte heller längre lika hungrig som förr. Det oroar mig så klart att jag börjat tappa i vikt, det var så det var för min vän Anna innan hon gick bort. Jag vet att man inte ska jämföra men det är svårt att låta bli. Anna hade inte lika spridd cancer som jag, ändå gick det snabbare för henne. Jag kan inte låta bli att tänka på om det är min tur nu.

Anna lärde Elisabeth känna genom en av de cancergrupper med kvinnor i samma situation som hon träffar då och då.

– Jag hade hoppats hinna träffa Anna en sista gång men jag var själv för dålig för att orka och jag var väldigt ledsen för det. Men jag var med på Annas begravning och det är jag glad över. Det var tungt samtidigt som jag sörjde Anna och grät över henne så kunde jag inte låta bli att tänka på min egen död när jag såg Annas kista och familj. Min egen begravning. Det var väldigt dubbelt.

Elisabeth pendlar snabbt mellan känslorna. Från skämt och skratt till tårar. Insikten om att döden väntar i kulisserna och att hon kommer att tvingas lämna sina barn i förtid slår till som knytnävsslag när som helst.

– Jag försöker att inte tänka på det för mycket. Som nu på Sös så tänker jag att det är ett jobb jag gör, eller när du och jag pratar om det, jag pratar om mina cellgifter och min sjukdom som ett jobb. Jag kan inte falla ner i det där hålet hela tiden, det tar för mycket tid och kraft av den lilla tiden jag har kvar. Men det är klart att jag är rädd. Jag är livrädd. Jag känner skräck. Ren och skär skräck över att det kan gå så fort. Jag skakar som ett asplöv när jag tänker på det.

Vi pratar om det Vita arkivet (dokumentet från begravningsbyrån där man kan fylla i hur man vill ha sin begravning), som Elisabeth säger att hon försöker ta tag i.

– Jag och Jörgen träffade kuratorn för att fylla i var sitt. Jag tycker att det är viktigt att Jörgen fyller i sitt också. För även om det är jag som är sjuk så är det ingen som vet vad som händer.

– Jag känner att jag behöver sitta ner när jag är helt ensam och skriva ner vad jag vill. Men jag är ju aldrig ensam. På kvällen vill jag inte göra det för jag vill inte somna med de tankarna i huvudet och på dagen är det ständigt aktiviteter och barn här. Jag hittar aldrig någon tid.

Efter lunchen är Elisabeth fortfarande svettig och varm. Hon skulle behöva uträtta några ärenden på vägen hem, men vet inte om hon orkar. Vi promenerar tillbaka till Sös och väntar i entrén på bilen från färdtjänsten. En taxichaufför kommer utfarande genom dörrarna och skäller ut Elisabeth för att hon inte har haft på mobilen när han försökt ringa henne. Vi blir båda så paffa över hans aggressivitet att vi inte förmår säga något. Jag ångrar mig när de kör i väg. Jag borde ha talat om för honom att kvinnan han just skällt ut har obotlig cancer. Att hon är på väg hem till sina tre barn efter en jobbig cellgiftsbehandling. Att det finns viktigare saker i livet än att ha på mobiltelefonen.

Södersjukhuset 23 april 2012

Det har gått nästan två månader sedan vi sågs förra gången. Elisabeth har hunnit resa med vänner och make till Spanien och firat påsk i fjällen med familjen. Hon kunde inte åka själv i backen men njöt av att få vara med och se barnen fara fram.

– Även om resorna sliter på krafterna så vill jag göra dem. Jag kan inte vänta. Jag måste göra allt sådant jag vill göra nu. Sedan kan vara för sent.

Hon berättar också att hon har börjat ”rensa” bland privata papper och ordna med olika praktiska saker som ska förenkla för Jörgen och barnen när hon inte finns längre. Som att stänga bankkonton och föra över autogiron som legat på henne till Jörgen. Och säga upp sin prenumeration av Postkodlotteriet.

– Killen som tog emot mitt samtal på Postkodlotteriet envisades med att fråga om varför jag ville avsluta abonnemanget. Han nöjde sig inte när jag sa att det var privat och inte hans ensak utan fortsatte tjata om varför. Till slut skrek jag att ”jag ska dö!”. Då blev han ganska tyst.

Återigen möts vi i entrén till Sös. Elisabeth ser solbränd och ovanligt pigg och vacker ut. Hon liksom skimrar och i öronsnibbarna har hon ett par söta röda dalahästar som hon fått av ett företag som sponsrar hennes blogg.

– Det är kortisonet som ger mig den fina färgen, visst är det lustigt för egentligen mår jag sämre. Det är levern som trycker på mer och mer, det känns som den växer och jag har svårt att gäspa eller äta vissa dagar, det är som om den ligger i vägen och håller emot.

Elisabeth stryker sig över magen och drar med fingret för att visa hur den ligger. Levern är enormt mycket större än vad en normalstor lever är och sticker ut lite.

Men i dag ska Elisabeth stråla sina ryggkotor där tumörerna blivit fler. Hon har strålat området så många gånger att vissa kotor inte går att stråla längre för att de då skulle gå sönder.

– Jag tror att det är sista gången jag kommer att kunna strålas överhuvudtaget, det känns så. Min kropp är för trasig för att klara mer.

I väntsalen är det fullt med folk. Patienter och anhöriga som väntar på sin tur.

– Det känns som alla tittar på mig. Som om alla undrar vad jag gör här som är så ung. Men mina kompisar säger att jag inbillar mig, att alla alltid tittar på mig eftersom jag är så lång och är en person som syns och hörs – inte för att jag är sjuk, haha!

Stämningen är tryckt i salen. Vissa ser sjukare ut, men i en del fall är det svårt att avgöra vem som är sjuk och vem som är anhörig. En ung kvinna som har sällskap av sina föräldrar blir visad in i ett rum.

– Det måste vara hon som är sjuk, säger Elisabeth och nickar mot den unga kvinnan. Det är klart, jag tittar ju också på alla andra som sitter här. Undrar vilka de är, hur sjuka de är, om de är lika sjuka som jag. Det kanske låter hemskt, men ibland känns det skönt att se en person i min ålder här, då känner jag mig inte lika ensam.

Vi väntar i ett hörn där det finns pussel som Elisabeth brukar lägga för att skingra tankarna. Efter en stund får vi komma in till sköterskan som går igenom det som kommer att hända den närmaste tiden. Under en veckas tid ska Elisabeth strålas varje dag. Man kommer att rita ett mönster på hennes rygg för att lättare kunna se exakt vilka områden som ska strålas. Hon ska helst inte bada för att mönstret ska sitta kvar.

– Jag passade på att bada i går kväll, men det är synd att det inte går i veckan för det brukar lindra smärtorna.

Inte heller nu vet Elisabeth hur kroppen kommer att reagera på strålningen, det är olika från gång till gång men hittills har det gått ganska bra. Hon läggs på en brits och förutom jag och fotografen är det tre personer i rummet. De ställer in olika instrument och ritar upp strålningsmönstret på hennes ryggrad. När det är dags för strålningen måste alla lämna rummet och Elisabeth blir ensam kvar.

– Det är nästan den värsta känslan, när den tjocka metalldörren slår igen och jag ligger på britsen ensam. Jag kan inte riktigt förklara varför, men det är mycket obehagligt. Jag får panik.

Själva strålningsproceduren går ganska snabbt och Elisabeth är lättad över att det är klart. Vi bestämmer oss för att gå i väg och äta en bit, men under lunchen får Elisabeth så ont i nedre ryggen att hon måste åka hem.

Ingarö 30 april 2012

Jag ser Elisabeth på långt håll när hon sakta linkar nedför backen för att möta mig vid busstationen på Ingarö. Hon har på sig en ny fin munkjacka som hon egentligen inte tänkt unna sig.

– Jag har slutat köpa kläder till mig själv, jag ska ju ändå dö. Den här kostade 399 kronor och det kändes lite för dyrt, men efter mycket velande så slog jag till i alla fall. Jag är faktiskt glad att jag gjorde det för den är verkligen skön och jag har haft den jättemycket.

Vi ska handla lite lunch och sedan gå hem till henne och prata. Hon ger mig en kram och säger sedan att hon måste fortsätta gå lite. Det är levern som trycker på igen och gör det svårt att andas, det är lättare när hon står och går.

Vi promenerar långsamt i villakvarteren. Strålningsbehandlingen hon genomgått i veckan har varit mycket tuff. Biverkningarna var fruktansvärda smärtor, liknande förlossningssmärtor, och hon har tagit morfin för att klara kvällarna.

– Det konstiga är att jag har haft så ofattbart ont på kvällarna och sedan på morgonen har det varit borta. Och så samma smärta igen efter nästa strålning.

Elisabeth berättar att hon träffat sin kompis Pernilla dagen innan. Hon har också spridd cancer och plötsligt har hon blivit mycket sämre.

Rösten skär sig.

– Hon har fått en tumör som satt sig på hjärnan och läkarna har sagt att det inte finns något mer att göra. Att de avbryter cellgiftsbehandlingen. Vi fick en stund tillsammans, men inte tillräckligt länge. Jag vill försöka träffa henne igen en sista gång och prata om våra begravningar. Det känns som min plikt att försöka hjälpa henne med det, men det är också bra för mig att prata om.

Familjens hus har genomgått en stor förändring sedan jag hälsade på Elisabeth 2009. Efter några rejäla fighter med Försäkringskassan har äntligen badrummet och hallen handikappanpassats till Joels behov. Dessutom har Kanal 5:s ”Sofias änglar” varit där och gjort om.

– Min största oro är hur barnen ska klara sig när jag gått bort. Jag ville göra fint för dem och vi har inte råd själva. Med min sjukpeng och Jörgens inkomst som vaktmästare på Ingarö IP skulle det ha varit omöjligt. Killarna har delat rum i alla år och det var helt ohållbart med en sexton-, elva- och sexåring i samma rum. Så jag skrev till ”Sofias änglar” för att få hjälp. Jag visste ju att jag skulle behöva berätta om min sjukdom i utbyte.

Elisabeth säger att det var tungt att berätta i tv men att hon inte ångrar sig.

– Dels blev det så fantastiskt fint och jag har ordnat för killarna, dels var teamet så härligt. Jag och Sofia (Wistam) fick jättebra kontakt. Det var kul att hänga med henne. Jag har tittat på programmet många gånger, för att bli påmind om allt som gjordes, men också för att jag vill lyssna på Jörgen och killarna. Det är jobbigt men viktigt att höra hur de känner inför allt.

Vi sitter i solen på altanen hemma hos Elisabeth och äter var sin sallad. Det är svårt att förstå hur sjuk hon verkligen är. Även för den närmaste familjen är det svårt att förstå. Hon är så full av liv och så levnadsglad. På samma gång som det finns ett enormt allvar och en avgrundsdjup sorg hos henne.

– Adam, min äldste son, kan prata om det, han kan visa känslor och vara ledsen, det är skönt. Jag känner att jag kan prata med honom också. Jag kanske inte alltid borde det, men jag har ingen annan riktigt och jag behöver visa mina känslor ibland. Jörgen har svårt att prata om det. Han är ju också så slutkörd att det ofta blir irritation över att jag inte orkar göra saker eftersom det inte alltid märks. Jag måste nästan skrika att jag faktiskt är sjuk ibland. Isac är lite mer som Jörgen och tycker det är svårt att prata om det och visa känslor. Det gör mig orolig.

Även den yngste sonen Joel har börjat förstå.

– Joel har varit med mig på sjukhuset några gånger och han förstår att jag inte orkar allt sådant som andra mammor gör. Häromdagen sa han att ”nej, vi kan inte vara ensamma jag och mamma för tänk om jag behöver gå på toaletten”. Så han förstår. Jag försöker prata med barnen så mycket som möjligt om det som kommer att hända. Försöker förbereda dem. Jag har även skrivit brev till dem i framtiden. Ett brev var för varje födelsedag tills de fyller arton år och ett brev som de ska få när jag gått bort. Jag vill att de ska veta att det inte är deras fel att jag blev så här sjuk. Att de inte kunde ha gjort något för att stoppa det. Att jag inte vill lämna dem, att jag önskar att det hade varit annorlunda. Jag har även bett att min blogg ska tryckas upp som en bok som barnen ska få.

Elisabeth har bloggat om sin sjukdom i flera år och har många läsare. Bloggen är en viktig ventil och hon tror att det kan betyda mycket för hennes barn att få ta del av hennes tankar i framtiden.

– Jag vet att en del tycker att det är fel, men jag tror att det blir ett sätt för dem att förstå längre fram och att det kommer att hjälpa dem. Jag vet inte hur gamla de kommer att vara när de läser men jag tror att de kommer att läsa den. Det blir ett förtydligande för dem hur jag har tänkt och tyckt den sista tiden.

Telefonen ringer. Först är det sonen Adam som undrar om han får köpa en tröja han har sett. Nästa samtal är Elisabeths läkare på Södersjukhuset. En resa till Provence en vecka senare tillsammans med Elisabeths mamma och några vänner är inplanerad sedan länge. Hon är orolig för om hon kan komma i väg på grund av andningssvårigheterna och levern. Elisabeths läkare råder henne att ta mer kortison och så ska de träffas om två dagar för att prata igenom läget och bestämma.

– Jag oroar mig så klart över vad jag kommer att få för besked på onsdag. Om jag kommer att kunna åka eller inte. Hur det ser ut och hur mina prover ser ut. Jag är enda barnet och det är en viktig resa med mamma. Samtidigt är det läskigt att åka bort en vecka när jag inte kan andas särskilt bra.

Tror du att folk undrar varför du ställer upp i tidningen och tv och berättar om din sjukdom?

– För mig är det viktigt att dokumentera för barnen men också för att visa för världen att jag är här fortfarande. Jag lever! Jag vill att männi­skor ska ta vara på sina liv.

Hur har du förändrats som människa de senaste åren?

– Jag har alltid varit en väldigt positiv männi­ska och jag tror att folk fortfarande ser mig så. Jag fick ett kort där det stod ”Not everyday is a good day but there is always something good in every day”. Jag försöker leva lite så. Jag försöker se att det finns ljusglimtar i allt. Härom­dagen kom min läkare förbi med röntgenplåtar och jag undrade hur de såg ut. Hon sa: ”Tror du att du kommer må bättre av att se dem? Lev Elisabeth, lev i stället.” Och det är det jag försöker göra hela tiden. Jag försöker leva.

Har du aldrig gått ner dig på grund av sjukdomen och blivit deprimerad?

– Det är klart att jag känner en enorm ångest och skräck. Särskilt när jag åker i väg som till Masesgården där jag är ensam och har tid att reflektera. Det är framför allt då sådana tankar kommer. Att jag ska dö. Jag vill inte dö. Jag vill inte lämna mina barn. Då kan jag känna mig fruktansvärt ensam och rädd. Men jag vill samtidigt inte ödsla min sista tid på att må dåligt över att jag ska dö. Jag har inte tid till det. Jag vill att min sista tid ska betyda något. Jag kan ofta bli så irriterad på folk, de slänger bort sina liv, folk som är friska. Att de inte tar sig tid att göra den där resan med barnen eller att alla säger att de ska göra det sedan. ”Nej, jag hinner inte i sommar, vi får ta det nästa sommar.” Vadå sen? Vi vet bara att vi lever nu, i dag.

Vad tror du håller dig uppe?

– Min familj och alla aktiviteter runt omkring. Joel som tar jättemycket fokus. När jag fick återfallet gick jag till psykolog och det hjälpte mig, men sedan dess har jag klarat mig själv. Jag går även på kundaliniyoga vilket ger mig otroligt mycket. Där får jag vara helt i fred och bara fokusera på rörelserna. Det är som meditation. Leva-gruppen med kvinnor i samma sits har också varit bra, men blivit jobbigare. Folk faller ifrån och man tänker ”vem är nästa?”. Nästa gång är det kanske jag som är rosen i fönstret. Jag vet ju att det kommer närmare.

– Och jag är självklart rädd, men jag har saker jag vill beta av innan. Sedan vet jag inte om jag är rädd för själva döden. Jag tror att när den dagen kommer så kommer jag att vara så trött att det kommer att kännas skönt att somna. Jag kommer att fajtas med näbbar och klor för att leva in i det sista, vilket innebär att jag kommer att vara helt färdig när det är dags.

Kan du dela din rädsla med någon?

– Det gör man väl lite i Leva-gruppen. Där pratar vi mycket om döden. Med vissa kompisar kan jag prata om det. Hur det känns och att jag börjar känna mig så trasig att nästa gång kommer de att hitta något. Fortsätter det som det gör nu i magen att jag inte kan andas, då kommer jag inte att greja sommaren. Allting annat funkar men inte levern. Det känns ju också för jävligt. Alla mina andra värden är jättebra.

Känner du dig trasig inuti?

– Ja. Kroppen orkar inte. Jag försöker leva upp till alla andras förväntningar så gott jag kan och så orkar jag inte alltid hela vägen. En del förstår, andra tycker ”vad fan kom igen”.

Blir du arg då?

– Ja, jag blir arg när jag får höra ”det är väl ändå något du kan göra”. Jag är sjuk, men problemet är att det är ju jättetungt för Jörgen också. Vi är båda utmattade.

Vad tror du händer efter döden?

– Jag vet inte. Jag tror kanske att det händer något men jag vet inte vad. Jag har svårt att tro att allt det här finns och att det sedan bara tar slut. Jag tror ändå att det kommer något mer efter döden.

Har du hunnit skriva ”Vita arkivet” nu?

– Nej, men jag har funderat mer. Plockat ut sånger. Jag vill ha Dionne Warwicks ”That’s what friends are for” och kanske Lalehs ”Some die young.” Jag vill ha en vit kista och en gravsten som barnen kan gå till. Ett bildspel på mig själv som jag håller på att titta igenom bilder för nu.

Vad vill du säga till de som läser det här?

– Lev livet, ta vara på livet. Vad har du bråttom för? Oroa dig inte för fel saker. Facebooka inte bort ditt liv.

Vad gör dig glad?

– Mina barn. De är allt för mig. Allt.

Två dagar senare får Elisabeth beskedet av sin läkare att levern växer explosionsartat och att det nya cellgiftet Halaven inte ser ut att fungera. Det finns inte längre någon mer plan för henne. Hoppet går till att cellgifterna ändå ska fortsätta bromsa en tid till. Elisabeth gör sin sista utlandsresa till Provence med sin mamma. Trots att hon tvekar in i det sista så kommer hon till slut i väg.

– Jag vill ge mamma den här veckan, både för hennes och min skull, vi behöver den. Sedan kommer jag att lägga all tid som är kvar på barnen. Det är det enda som är viktigt nu.

På bloggen skriver hon: Först i det ögonblicket allvaret sätter in. Är det som du kommer hem.

Just nu pågår det två stora mordrättegångar i Norge och Sverige. Under flera veckor har man  på DN's hemsida mötts av stora bilder på de två misstänkta massmördarna, Anders Behring-Breivik och Peter Mangs. (Jag vägrar visa några bilder på dessa patetiska figurer).

Jag är inte ett dugg intresserad av att läsa om dessa sjuka män som som är så självuppfyllda med beundran av sig själva och stolthet över vad de åstadkommit. Jag är trött på att se deras självgoda uppsyn och hoppas att rättegångarna snart är över så att jag slipper se deras fula nunor igen. De förtjänar inte den uppmärksamhet de får men samtidigt förstår jag att medierna måste bevaka det som händer.

När allt är över och de blivit dömda, vilket jag antar att de bli, hoppas jag att de förvinner för gott så att folk kan få frid och börja läka sina sår. Man då är det väl någon annan galning som dyker upp...