Topix

Idag ringde jag och gratulerade en av mina äldsta bästa vänner på hennes födelsedag. Vi pratade länge och väl (vilket säkert irriterade många som försökte komma fram) eftersom vi inte hade hörts av på ett tag. Det var inte gamla minnen vi pratade om utan det var om politik, nyheter om släkt och vänner och om våra barn, förstås, som dock inte längre är barn utan vuxna.

Vi har känt varandra sedan vi var 10 år, så det blir drygt 40 år, och vi är nu i den åldern då det är tid för våra barn att ha sitt första seriösa förhållande, bli sambos, gifta sig, få barn eller annat. Även då vi "börjar bli gamla", på pappret i varje fall, känner jag mig inte ledsen över det, utan tvärtom. När vi pratas vid känns det som om jag förflyttas 30 år tillbaka i tiden och helt plötsligt blir 20 igen, för det är alltid en massa roliga tankar och minnen som dyker upp och som gör en glad.

Nu håller vår son på att packa väskorna för att åka tillbaka till college efter fem veckors ledighet. Vår dotter åkte igår så imorgon bli huset tomt. Det är klart att vi kommer att sakna barnen, deras vänner och inte minst min "baby" mini-igelkotten Humphrey. Han sover mest och bara är vaken under ett par timmar men ändå är han det sötaste som finns.



Även då jag saknar våra barn är jag glad över att de får möjlighet att gå på college, bo på korridor, lära känna nya människor och få vänner som de kommer att behålla för resten av livet och förmodligen kommer att ringa till om 40 år.